johannnnalindberg

ingenting kan nog beskriva hur besviken jag är nu, skulle lätt kunna stört grina nu. idag skulle vi till olof och träna, har i ca en vecka haft lite små ont i ryggen/benen ibland, och idag var de så sjukt. trodde ändå att jag skulle kunna rida så jag gick upp med en häst till ridhuset på morgonen för att rida, och när man måste hålla fast foten till stigbygeln för att komma upp är det väll dags att inse att det inte går? ähhh drog mej upp och försökte trava runt, men de gick inte. tappa känseln i benen och de gjorde så sjukt ont. så  jag i princip ramlade av när jag skulle av, för att rigna zelda så hon fick komma och ta över. tror faktiskt inte ens att det gjorde så här ont när jag gick omkull med nisse i högbo och antagligen bröt/fick en fraktur på nyckelbenet, inte ens i närheten. så såklart kunde jag inte vara med på träningen, så jävla besviken, men det är kanse sånna här dagar som man känner hur mycket man verkligen tycker om att göra det här? och att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att vara här fast jag längtar hem väldigt mycket ibland, och vissa dagar känns de som om jag skulle vilja åka hem i morgon. idag har jag verkligen kännt hur mycket de ställer upp för oss här, fast det ibland känns som om allting vi gör är fel. idag så skjutsar dom ändå oss till hörby (tror jag) ca 45 min bort, med en varsin häst för att få träna på DERAS hästar, en träning som de betalar, och dessutom stannar de  på vägen och handlar en hel kasse med fika åt oss. tack magnus och camilla för att ni är så snälla, och hjälper oss så mycket på olika sätt. och mina snälla vänner här <3